Du är inte välkommen.

Jag va ner till vårdcentralen i fredags på koll, tog lite prover och det visade sig att jag har körtelfeber. Jag va inte så väldigt insatt i vad det innebär så jag har ägnat en del tid nu åt att läsa på om vad det är.

Man kan ju säga att det va lite synd att jag inte gick på dagis när jag va liten. 9 av 10 i 20 årsåldern har antikroppar i blodet mot viruset, eftersom de redan fick infektionen när de var små och gick på dagis. När man är liten kan körtelfeber visa sig i form av en vanlig förkylning, så man behöver inte ens veta att man har haft det.

Det smittar via saliv och brukar därför ibland kallas för kissing disease (nej småungar kysser inte varandra, men dom äter på varandras leksaker). Fast egentligen heter det mononucleosis och får mig att tänka på filmen Cry Baby. I alla fall så måste det vara en av dom segaste sjukdomarna på att bryta ut, 30-90 dagar tar det från man blivit smittad tills man blir sjuk.

Dom som inte orkar vänta kan hoppa fram till 1.20 typ, så förstår ni vad jag menar.

Jag känner mig inte ett dugg bättre än. Har feber, inflammerade halsmandlar, svullna lymfkörtlar, ont i muskler och leder, mår illa och allt sånt där fortfarande. Läkaren sa att jag får räkna med att vara sjuk i 3-6 veckor. Sen måste jag ta det lugnt med ansträgningar och motion minst en månad efter att jag blivit frisk eftersom mjälten och levern blivit förstorade. Kuljul.

Tur att jag har min älskade Teodor här som tar hand om mig och tvingar mig att ta det lugnt. Ni som står mig nära vet hur frustrerad jag blir av att vara sjuk. Han åkte iväg för en timme sen för gudstjänst och buggkurs, men han skulle komma tillbaka ikväll. Det sista han gjorde innan han åkte var att krama om mig, titta mig i ögonen och säga: Så låter du disken vara! Hmm, han känner mig.