Strax är jag och katten bjudna på lunch hos farmor och farfar. (Oj, redan här skulle jag kunna komma ifrån det ursprungliga inlägget jag tänkt skriva. I fler än tre olika riktningar. Minst.)

Att jag tycker om farmor och farfar är inte hela sanningen, jag älskar dom. Jag är så tacksam över att dom finns kvar i livet och över den relation jag har till dom. Min önskan är att lära känna dom ännu bättre, medan jag har chansen. Jag tycker om att sitta på kökssoffan hemma hos dom och ställa frågor om hur det var förut, när dom var yngre. Vad gjorde dom då? Vad har dom varit med om? Hur hittade dom varandra?

Senare idag ska jag åka hem till mamma, där är jag bjuden på middag. Jag älskar min mamma också, något jag vill bli bättre på att visa. Både i tanke, ord och handling.

Det är något vi alla borde sträva efter, att visa kärlek och att vara tacksamma över det vi har. Det är möjligt att det inte känns som en så stor grej för dig, men för dom som får din kärlek kan det vara skillnad mellan att vandra i mörker och att leva i ljus. Och var hela tiden tacksam för det och dom du har.