Jag tror på Gud. Jag tror på Jesus. Jag tror på den Helige Ande. Och jag tror att de är en och samma; en treenighet.

Jag kallar mig kristen, något jag första gången gjorde 2004. Då mådde jag väldigt dåligt och hade gjort det länge. Jag visste varken in eller ut, hade inga känslor kvar för något av det jag brukade älska och jag mådde konstant illa. Jag läste Nya Testamentet mycket, där sökte jag tröst och svar på min fråga om varför jag mådde som jag gjorde.

En natt slog jag upp Hebreerbrevet 12, där överskriften var Maning till uthållighet. Vid det här laget var jag less på Gud och arg över att han inte gjorde mig frisk. Jag läste hela kapitlet och fastnade på detta:

Ty den Herren älskar, den tuktar han, och han agar var son som han har kär. Hebr. 12:6

När jag läst det fylldes jag av en så stark känsla av kärlek, jag kände att orden gick rakt in i mig och jag brast ut i gråt. Jag läste vidare i kapitlet, som avslutas med detta:

För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet. Styrk därför era matta händer och svaga knän. Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan istället blir friskt igen. Hebr. 12:11-13

Jag ska inte säga att allt blev bra direkt efter detta. Men det gick lättare att leva för jag visste nu att jag hade Honom och att Han älskar mig. Min tro på Jesus är något jag skulle kunna prata om hur länge som helst, men nu är det dags att avrunda för den här gången. Det väljer jag att göra på detta sätt:

Bara för att jag är kristen betyder det inte att livet alltid är en dans på rosor. Jag blir också sjuk. Jag blir också arbetslös. Jag kan också hamna i bråk med personer jag älskar. Det kan se väldigt mörkt ut och det mesta kan kännas skit. Men tack och lov så är Jesus aldrig längre än en bön bort och av honom kan jag få frid och styrka att härda ut och gränslös kärlek i överflöd.

Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Jes. 40:29