Jag har många underbara minnen men det jag först kommer att tänka på när frågan om favoritminne kommer, är detta:

Det är en kall vinterdag, solen skiner och den nyaste snön ligger lätt på de gamla drivorna. Jag är varmt klädd och hämtar hem min alldeles egna ponny Ojsan ifrån hagen bakom huset. Efter att ha borstat och tränsat henne, leder jag henne till stubben där jag hoppar upp på hennes lurviga rygg. Ingen sadel, det är barbacka som gäller idag. Vi ska ju bara ut på en lugn liten tur.





Vi ger oss ut på vår vanliga stig i skogen, den där som vi hittar på även om det är kolsvart ute. Det är så vackert allting. Efter cirka 15 minuter kommer vi ut på grusvägen bakom Lena och jag känner att det skulle vara så härligt att trava en liten bit.

Men jag gör en galoppfattning och Ojsan kopplar direkt. Vi flyger fram i slowmotion (det låter skumt, jag vet) på grusvägen och vi är verkligen ett. Snön yr runt oss och jag skriker yeeeehaaaaaa!

När jag tänker på det här så saknar jag min lilla skrutta något så fruktansvärt. Men jag är samtidigt glad över att jag fick ett så underbart minne av henne innan hon blev sjuk och fick flyga till de evigt gröna ängarna. Underbara älskade lilla Ojsan ♥