Nytt jobb igår och 21 år idag. Så jag ska fixa tårta strax. Ikväll ska vi fira med middag i Väsby, trevligt trevligt!

Det här med det nya jobbet. Igår hade mina känslor väldiga konflikter med varandra. Min första känsla (och väldigt ihållande känsla) var att jag kommer sakna ihjäl mig efter min underbara sambo. Det nya jobbet innebär nämligen att han kommer åka bort med lastbilen på söndagar och komma hem på torsdagar. Tänk att vara ifrån varandra hela veckorna.

Att följa med till hans nya chef kändes lite som när jag valde att vara med när min häst fick avlivas: jag ville egentligen inte att det skulle ske, men eftersom det skulle ske så ville jag ändå vara med och se hur det funkar. (Chefen va trevlig, vill jag tillägga!)

När den värsta tyngden i hjärtat hade lagt sig började jag tänka lite. Jag vet att det här är en dröm som han har; att få ligga ute i veckorna. Jag vet också hur han har längtat efter att få byta jobb. Jag älskar honom innerligt och vill att han ska vara lycklig och må bra. Självklart ska han prova på det här och se hur det är!



Det finns ett Bibelstycke som har återkommit till mig flera gånger under de senaste månaderna. Inte bara under gudstjänsterna utan även i böcker jag har läst, filmer jag har kollat på och idag när jag kollade på Andra Avenyn. Nu talade det till mig extra mycket, nästan så att jag brast i gråt. Stycket jag talar om är 1 Korintierbrevet 13:4-7.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte,
den skryter inte, den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa, den söker inte sitt,
den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar alling, den tror allting,
den hoppas allting, den uthärdar allting.


Kärleken upphör aldrig ♥