Vad hittar man på en lördag som denna? Snön yr och jag är i alla fall inte ett dugg sugen på att gå ut. Katten har suttit parkerad vid dörren en timme och väntat på att någon ska komma hem. Nu gav hon upp och bestämde sig för att vi ska leka apport.

[Katten släpper demonstrativt ner råttan vid mina fötter]
"Ska vi leka apport?" *mrrum*
"Sitt Bailey" *prrr*
[kastar råttan] "Apport!" *prrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr*
[katten flyger iväg efter, fångar, leker lite, kommer tillbaka och släpper råttan igen...]

Oj, snacka om att det här inlägget har spårat ur.. Lika bra att diska samt städa frysen och skafferiet, så kanske någon har kommit hem sen. Och har han inte hunnit göra det så kanske jag kommer med ett aningen vettigare inlägg här på bloggen.

Den som lever får se. 

Vilken underbar gårdag, alla ♥ dag. Och vilket liv det var i mitt hjärta, hela dagen! Gudstjänst, lovsång, dop, medlemsintagning i församlingen, promenad, buggträning, ute-middag, gospelkonsert och en otrolig mängd kramar.

Jag har äntligen bekräftat det dop jag fick som barn och jag är så otroligt glad över att jag inte gjorde det på nyårsafton, utan istället väntade så att de som ville fick möjlighet att vara med. Hela min familj och släkt kom! Ska skriva mera om det här med dopet senare, men tänkte vänta tills jag fått lite bilder på det.

Sen bestämde jag och Teodor oss för att åka hem till hans föräldrar i väntan på buggträningen, drack kaffe och kollade lite på tv med Lars i väntan på att Veronica skulle komma hem. Vi bestämde oss för en promenad alla fyra i det underbara vädret. Sol, gnistrande snö och lagom temperatur - ett vackert landskap.

Efter buggträningen bjöd min älskling på ute-middag och sen gick vi på gospelkonsert med Gloryfires. Oj vilken kraft man fick, ledde till att vi buggade till några av låtarna längst ner i kyrksalen. Så underbart att få uttrycka sin glädje och tacksamhet på alla möjliga sätt, precis när man känner för det!

Vilken gårdag! Jag överdriver inte när jag säger att det var den bästa dagen i mitt liv. Aldrig förut har så många människor önskat mig Guds välsignelse och aldrig förut har så många människor bett för mig. Vilken kärlek, vilken värme. Tack Jesus för min församling, min stora fantastiska familj.

Och ja, idag har jag har faktiskt lite träningsvärk i armarna av allt kramande som gårdagen bjöd på. Har du provat krama 100-200 personer i rad?

Fix och trix hit och dit och varför ska det ibland vara så svårt att komma på något att äta till middag? Ska dra till affären med Jessica i förhoppning om att få någon form av idé eller inspiration, blir nog bra.

Teodor kommer om en stund med och jag hoppas på en lugn kväll, var ett tag sen vi bara gjorde ingenting tillsammans. Imorgon blir det nog ungdomsmöte och på söndag smäller det - dop! Så nästa gång jag kladdar här blir förmodligen som nydöpt, känn på den ni.

Apropå kärlek så är det ju Alla Hjärtans Dag på söndag. En speciell dag för kärleken. Tänk så konstigt att en dag för kärleken innebär att så många människor går omkring och mår dåligt, pga att de inte har någon att fira den med.

Jag säger som på ICA reklamen, det är bara ett dumt påhitt för att affärerna vill tjäna pengar. Man tycker inte mer om varandra bara för att det är den 14:e februari. Älskar man någon så gör man det varje dag. Och det finns ju andra att älska än just en pojk-/flickvän! Föräldrar, syskon, vänner.. Se till att visa alla du älskar lite extra uppskattning på söndag, alla behöver kärlek.

Det slog mig just. Eller jag borde nog säga: det slog mig just igen. Jag ryser när jag tänker på det, är både nervös och förväntansfull. Mest nervös nu tror jag. Att kliva upp där och ställa sig inför församlingen, jag kommer dö!

Fast ja, dö är det ju meningen att jag ska göra. Genom att bekräfta mitt barndop. Eller fullborda det som Lasse sa igår på dopinfot. Bekänna min tro på Jesus inför mig själv, Gud, Satan och alla andra. Bli befriad från all skit jag levt med; missbruk, relationsbindningar, onda andar och nedbruten karaktär. För vad är det för vits med att hålla kvar en död människa i snaror?

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi ska leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Rom. 6:3-5

Jag ska äntligen få stiga ner i dopgraven och uppstå för att leva i Jesus.

Usch, idag sov jag alldeles för länge. Somnade elva igår och klev inte upp förrän halv nio idag, något som resulterar i en otrolig seghet. Men körtelfebern slog hårt på mig och jag behöver sömn. Okej, det va inte alls det jag tänkt skriva om.

Jag är ju fortfarande sjukskriven så dagen hittills har jag tagit det väldigt lugnt. Har tagit en lååång dusch med scrubhandskarna i högsta hugg, ett fotbad med invigning av fotfilen, druckit ett par koppar kaffe och läst en massa intressanta texter i Bibeln.

Bibeln tar mig in på det jag funderar på att ägna resten av dagen åt (ja, fram tills det är dags att laga mat och åka på dop-info vill säga), nämligen att planera en andakt. Något jag fått höra kan vara svårt, bestämt mig för ska vara lätt och nu insett kommer bli svårt. Men inte svårt i den bemärkelsen att jag inte har någon aning om hur jag ska göra, utan svårt i den bemärkelsen att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill prata om.

Tillbaka till rödpennan, papper och några böcker - så kanske jag kan börja fundera fram och tillbaka mellan en massa idéer i alla fall.

Ja och det där med att rita i böcker, får man verkligen göra det? Så länge det är för att lättare förstå och komma ihåg bokens budskap, tycker jag att man får göra det. Och tycker någon att jag gör fel så hänvisar jag till det gamla talesättet "barn gör inte som sina föräldrar säger, barn gör som sina föräldrar gör". Min mamma stryker under viktiga saker i alla böcker hon läser.

Strax är jag och katten bjudna på lunch hos farmor och farfar. (Oj, redan här skulle jag kunna komma ifrån det ursprungliga inlägget jag tänkt skriva. I fler än tre olika riktningar. Minst.)

Att jag tycker om farmor och farfar är inte hela sanningen, jag älskar dom. Jag är så tacksam över att dom finns kvar i livet och över den relation jag har till dom. Min önskan är att lära känna dom ännu bättre, medan jag har chansen. Jag tycker om att sitta på kökssoffan hemma hos dom och ställa frågor om hur det var förut, när dom var yngre. Vad gjorde dom då? Vad har dom varit med om? Hur hittade dom varandra?

Senare idag ska jag åka hem till mamma, där är jag bjuden på middag. Jag älskar min mamma också, något jag vill bli bättre på att visa. Både i tanke, ord och handling.

Det är något vi alla borde sträva efter, att visa kärlek och att vara tacksamma över det vi har. Det är möjligt att det inte känns som en så stor grej för dig, men för dom som får din kärlek kan det vara skillnad mellan att vandra i mörker och att leva i ljus. Och var hela tiden tacksam för det och dom du har.

"Vi har alla 168 i veckan. Inte tusen kanske. Men vi har 168 timmar i veckan, allihop. Kanske vi sover 56 timmar i veckan möjligtvis. Då återstår 112 timmar i veckan för oss alla. Tänk att det är märkligt. Spelar ingen roll om man är jätteliten eller om man är jättestor, om man är jättegammal eller ung. Vi har alla det." - Lasse Levén

Ganska häftigt om man tänker efter, det är bra många timmar. Hur kommer det sig då att man så ofta hör orden "jag har inte tid"?

Nu strömmar det säkert upp tankar i ditt huvud i stil med "men jag jobbar ju", "jag går ju i skolan", "jag har ju träningar". Okej. Säg att du jobbar/går i skolan åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan och att du har två träningspass på vardera en timme per vecka. Då har du ändå 70 timmar kvar. Hur spenderar du dom?

Du tittar på tv. Du måste ju följa dom där fem-tio olika serierna som alla andra kollar på, så att du hänger med och kan vara precis som alla andra. Du sitter vid datorn. Du följer 50 eller kanske 100 bloggar som du måste läsa varje dag, trots att det alltid står samma gamla saker. Du hänger på facebook som du uppdaterar var tionde minut, bara för att inte missa något som händer någon av dina 500 vänner. Du spelar Farmville och Caféworld och skapar dig ett virtuellt liv istället för att leva ditt eget.

Tänk så härligt om Facebook såg ut såhär lite oftare när man loggar in. Och så skönt att bara kunna ignorera alla onödiga förfrågningar och förslag som kommer upp där till höger. Farmville har jag sedan några månader tillbaka lagt ner, det slog mig att jag använde på tok för mycket tid till något som inte har någon mening. Facebooks upprepade förslag om att jag ska dela med mig av nyheter till Teodor Widell eller upplysningen att vi "inte haft någon kontakt på länge" kan jag också bortse ifrån. Jag föredrar att dela med mig av nyheter och umgås med min älskling i det verkliga livet istället för att göra det via datorn.

Nej hörrni mina vänner och läsare, tänk igenom vad som verkligen är viktigt här i livet och lägg ner er tid på det.

Körtelfeber är jobbigt och håller tydligen i sig ganska bra. Jag mår i alla fall hyfsat nu, men har fortfarande väldigt ont i magen till och från (oftast till). Så blev sjukskriven tre dagar till. Det känns blä, men att mjälten och levern är förstorade oroar mig.

Har precis njutit av två skivor nybakt fullkornsbröd med solros- och linfrö. Förut fanns det alltid hembakt bröd hos mig, sen blev jag kär. Jag är fortfarande kär. Mer kär än jag någonsin varit! Men när man går hemma och har tråkigt, kan man passa på att baka bröd. Och nu fick jag sån där härlig mersmak, så det finns en viss risk för att det blir mer bröd i framtiden.

Och imorgon ska jag ringa ett spännande samtal.